Alliansen

Sydafrika - Israel

 

Sydafrika och Israel har ett så utvecklat samarbete inom det militära, nukleära, politiska och ekonomiska området, att man idag talar om en allians mellan dessa länder. Trots att FNs generalförsamling upprepade gånger har uppmanat Israel att bryta detta samarbete, har Israels regering trotsat alla sådana uppmaningar. Tvärtom har samarbetet ökat, särskilt sedan den sydafrikanska premiärministern B. J. Vorster besökte Israel 1976, och då en serie överenskommelser undertecknades. De båda länderna har dessutom utvecklat nära relationer med Taiwan och vissa andra regimer, som liksom de själva är isolerade i det internationella samfundet. Denna bok redogör för utformningen och omfattningen av alliansen Sydafrika-Israel.

"Enligt SIPRI Yearbook svarade Israel under 1970-talet för 26 procent av den totala vapenexporten till tredje världen, och 35 procent av denna gick till Sydafrika."

 

Bilder

 

Förord

1. Nybyggarkolonialism och Herrenvolk demokrati
Samih Farsoun

2. Alliansen Israel Sydafrika och den tredje världen
Marwan Buheiri

3. Israel Sydafrika. En osannolik allians?
Rosalynde Ainslee

4. Sydafrika och Israel: Ett desperationens brödraskap
Benjamin Beit Hallahmi

5. Ljusskenet över Indiska Oceanen
James Adams

6. Alliansen Israel Sydafrika
Abdul Minty

7. Intervju om Israel och Sydafrika
Denis Goldberg

8. ANC om alliansen Israel Sydafrika
ANC uttalande

: FN resolutioner om samarbetet Israel Sydafrika
Bilaga

 

 

 

 

 

Förord

Samarbetet mellan Israel och Sydafrika har förvånat och upprört många. Då och då skymtar någon notis om deras samarbete. När den brittiska journalisten James Adams gav ut en bok i England om vad han kallade "en onaturlig allians'; blev det en kort och skev debatt i DIV. På svenska har det tills nu inte funnits en samlad dokumentation om Israels och Sydafrikas samarbete.

Utrikespolitiska föreningarnas FN förbund, Palestinagrupperna och Afrikagrupperna i Sverige har var och en på sitt håll funnit det angeläget att fylla denna informationslucka. Denna skrift är resultatet av dessa tre organisationers samarbete för att på svenska göra tillgänglig ett samlat sakunderlag för den fortsatta diskussionen och den politiska kampen. En redaktionskommitté, bestående av undertecknad person, har stått för urvalet av texterna.

För denna skrift har vi kunnat använda det bästa material, som finns att tillgå internationellt. Vi har samlat det från olika källor, från anti apartheidrörelsen i England, från den ovannämnda Adams' bok, från israeliska oppositionen osv. Vi är särskilt tacksamma över att ha fått använda delar ur Benjamin Beit Hallahmis kommande bok.

Israels och Sydafrikas samarbete är viktigt nog att ägna en gedigen dokumentation, i synnerhet i en debattsituation där påståenden att samarbetet skulle vara betydelselöst, får passera oemotsagda. Men det finns samtidigt skäl att påpeka att Israel naturligtvis inte är Sydafrikas enda eller främsta samarbetspartner. De stora imperialistiska länderna, framför allt USA och England, men också Västtyskland och Japan m. fl., hjälper, ännu mer än Israel, med sina investeringar, sin handel, sin teknologiöverföring och sitt politiska stöd till Pretoria apartheid regimen att överleva.

Men samarbetet med Israel tilltar i betydelse i takt med att de internationella fördömandena av Sydafrikas politik i snart sagt alla internationella fora har börjat ta sig uttryck i praktisk politik; t. ex. restriktioner mot investeringar, minskad handel och inte minst affärsvärldens ovilja, på krassa grunder, att satsa på ett explosivt Sydafrika, 1 denna situation tjänar Israel både som en kanal för förtäckta förbindelser med tredje land och som en välkommen samarbetspartner, som inte tvekar att utöka sina förbindelser med Sydafrika.

För Israels del betyder Sydafrika troligen ännu mer än Israel betyder för Sydafrika. Israel har också speciella och omfattande relationer med främst ett annat imperialistiskt land, USA, utan vars stora ekonomiska och militära stöd Israels regering inte skulle klara sig många veckor. Men vid sidan av USA finns det knappast något annat land än Sydafrika, som Israel har byggt ett så intimt och vittförgrenat samarbete, såsom Benjamin Beit Hallahmi påpekar i denna skrift.

Frågan om på vilka områden Israel och Sydafrika samarbetar är fel ställd, påpekade för oss ANC medlemmen Denis Goldberg. Det skulle vara lättare att berätta på vilka områden de ej samarbetar, menar han. Vi har här velat dokumentera alla viktigare samarbetsformer. Skriften har därför inte blivit kort. Vi har också velat inkludera bidrag, som beskriver den historiska utvecklingen av relationerna mellan Israel och Sydafrika

5

De som har velat undersöka och beskriva samarbetet mellan Israel och Sydafrika har fått göra ett avancerat detektivarbete och plocka ihop pusselbitar från många olika håll. Många av samarbetsformerna är nämligen inte offentliga. Det är uppenbart att både Israel och Sydafrika har något att dölja. Eftersom relationerna mellan Israel och Sydafrika är så känsliga och ofta bristfälligt dokumenterade, har vi valt att behålla de källhänvisningar som de olika författarna har använt. För en mer fullständig källförteckning av de arbeten de har utnyttjat, hänvisar vi till de verk där deras bidrag ursprungligen har publicerats.

Det finns olika sätt att förhålla sig till samarbetet mellan Israel och Sydafrika. Ett sätt är att förneka att det har någon betydelse, att hävda att det är ett begränsat och fullkomligt "normalt" internationellt umgänge och att alla försök att beskriva samarbetet som anmärkningsvärt och betydelsefullt är resultat av PLOs och Sovjetunionens propagandakrig i avsikt att svartmåla Israel. Vi hoppas att den dokumentation, som presenteras här kan göra slut på den sortens undanmanövrar från sakfrågan.

Om man då erkänner att det finns ett samarbete mellan Israel och Sydafrika, som går ut över det normala, finns det olika sätt att förklara samarbetet. En slags förklaring, som ibland ges av företrädarna för staterna Israel och Sydafrika, är att de är två länder vars regeringar befinner sig i en internationellt utsatt situation, i krig med sina grannländer och fördömda och bojkottade av en stor del av omvärlden. Samarbetet skulle då endast ha sin förklaring i ett krasst nyttotänkande. Vad som saknas i denna förklaring är en analys av "krigssituationen" och för vilka intressen dessa länders regeringar verkar i sina regioner. Deras "utsatta" situation har inte kommit från himlen.

Vad som också saknas i den ovannämnda typen av förklaring är inplaceringen av Israel och Sydafrika i det internationella systemet. Deras roll som länkar i det imperialistiska systemet ses som grunden för en andra förklaringsmodell. Enligt denna modell fungerarlsrael och Sydafrika som ombud för den aggressiva kapitalismens intressen i sina respektive regioner. Det är alltså inte fråga om en "onaturlig" allians. Oberoende av vilken vikt man vill lägga vid denna dimension kan det inte förnekas att såväl Israel som Sydafrika inte kan ses som isolerade, självständiga enheter. Deras bindningar till, och stöd från, de imperialistiska stormakterna, bildar en väsentlig del av bakgrunden till deras politik, även om de i enskilda fall kan agera mot de imperialistiska staternas kortsiktiga och diplomatiska intressen.

Det kan vara skäl att påminna om denna dimension här därför att själva uppläggningen av denna skrift tenderar att bortse från det större internationella sammanhanget, när vi koncentrerar oss på det bilaterala sammanhanget mellan Israel och Sydafrika.

Ytterligare en tredje förklaringsmodell, som i sig inte utesluter kombination med de övriga förklaringarna, går ut på att Israel och Sydafrika har likheter som samhällsformationer och därmed likartade ideologier. Vi har inkluderat en uppsats av Samih Farsoun, som företräder denna tolkning. Han ser Israel och Sydafrika som nybyggarstater där nybyggarna har en likartad syn på den inhemska befolkningen. Vi vill emellertid påpeka att publiceringen av denna uppsats inte betyder att våra organisationer nödvändigtvis ställer

6

sig bakom denna analys. Afrikagrupperna har som organisation inte tagit ställning till israel som stat och samhälle. Vi ser emellertid gärna att skriften bidrar också till debatten om orsakerna till samarbetet mellan Israel och Sydafrika

Det återstår för alla läsare av denna skrift att var och en på sitt håll verka för att samarbetet mellan Israel och Sydafrika bryts. Kampen mot förtryck och rasism kräver det.

 

Afrikagrupperna
Mai Palmberg

Palestinagrupperna i Sverige
David Henley

Utrikespolitiska Föreningarnas FN förbund
Claes Olsson

7

 

 

 

 

Nybyggarkolonialism

och

Herrenvolk demokrati

 

Samih Farsoun

 

Denna text av forskaren Dr. Samih Farsoun är en förkortad version av en rapport med rubriken "South Africa and Israel: A special relationship" som framlades vid "Conference on Socio Economic Trends and Policies in Southern Africa" som under beskydd av FNs Afrikainstitut för Ekonomisk Utveckling och Planering (IDEP), Dakar, ägde rum i Dar es Salaam den 29 november till 12 december 1975.

 

Den sydafrikanska nybyggarkolonialismens historiska och samtida natur har ingående studerats ur olika perspektiv. Mindre intresse har visats Rhodesia. Och, kanske beroende på traditionell västerländsk partiskhet, har Israel ägnats ännu mindre intresse. Men sedan 1967 och framväxten av "den nya vänstern" har Israel analyserats direkt i liknande termer.'

Nybyggarnas intressen står i motsättning både till de inföddas intressen och till intressena hos finanskapitalisterna i hemlandet. När en uppgörelse mellan kolonialmakten och den inhemska befolkningen började utvecklas (vanligtvis resulterande i politiskt oberoende för den inhemska befolkningen) hotas kolonisternas intressen och de gör våldsamt motstånd.

"Detta starkt bakåtsträvande och reaktionära element ledde in kampen på två fronter obevekligt och helhjärtat mot de infödda... relativt och tillfälligt men ofta väldigt våldsamt, mot storkapitalisterna hemma. `2

 

Oberoende för kolonialisterna

Kolonisterna strävar efter att avskilja sig från sitt ursprungsland och inrätta ett eget styre, som kännetecknas av hårt förtryck av den inhemska befolkningen. Den våldsamma uppgörelsen mellan de sydafrikanska nybyggarna och Storbritannien var huvudsakligen ekonomisk, men också en motsättning rörande Englands hållning till de infödda. När de vita nybyggarna vann oberoende och kontroll över staten, införde de historiens grymmaste samhällsstruktur, apartheid.

"När det gäller Israel glöms det alltför ofta bort att om detta land är en imperialismens spjutspets i antagonismen mellan de två stormaktsblocken, så är detta bara resultatet av speciella omständigheter. Israels sanna natur är att vara en samling små 'vita' nybyggare som sprids ut mer och mer för att kolonisera ett underutvecklat område. Detta gör konflikten med den regi -

9

onala befolkningen så obarmhärtig, trots att dessa lever under regimer som själva är avhängiga av imperialismen. Trots denna allians med amerikansk imperialism är Israel en kolonial utbrytarstat. Dess grundande följde på en lång och blodig kamp med England, som var Israels imperialistiska moderland."'

Efter avskiljandet eller oberoendet för kolonisterna, är de väsentligaste kännetecknen hos nybyggarkolonierna deras relation till ursprungsbefolkningen och till landet, jorden. Politiskt etablerar de europeiska kolonisterna något som van den Berghe kallar en "Herrenvolk demokrati" för kolonisterna och en kolonialregim för de infödda. Detta är en "parlamentarisk regering där makt och medborgerliga rättigheter utövas av den dominerande gruppen. 114

Kortfattat kan man säga att kolonisterna styr sig själva demokratiskt och påtvingar de infödda sin politiska, sociala och ekonomiska tyranni.

 

Landförvärvandet

En kolonial bosättning behöver mark. Det framkallar en direkt motsättning till ursprungsbefolkningen när kolonisterna tar (erövrar eller köper) mark. För att säkra koloniseringen behövs fler bosättar som ökar pressen på ursprungsbefolkningen. Ursprungsbefolkningen gör motstånd. En dynamisk process sätts igång: kolonisterna expanderar, invandringen ökar, de infödda fördrivs och/eller underkuvas segregeras. Detta tar sig uttryck i serier av sammandrabbningar och krig som kulminerar i att kolonisterna skaffar sig kontroll över marken och fördriver eller kuvar ursprungsbefolkningen. Konflikterna kan få karaktär av folkmord.

I Nordamerika känner vi dessa krig som indiankrigen. I Sydafrika som Kafferkrigen och i Mellanöstern som den arabisk israeliska konflikten (utan att förneka att andra faktorer har spelat in här).

 

Expansion på bekostnad av ursprungsbefolkningen

De närmare omständigheterna i denna dynamiska process varierar i olika nybyggarkolonier. I Sydafrika erövrades marken med våld och med stöd av (ibland ignorerad av) imperialistmakten. Konflikten mellan de brittiska imperialistiska intressena och nybyggarna, boerna, ledde, med början under 1800 talet till ytterligare expansion. Naturligtvis på bekostnad av ursprungsbefolkningen, först på bekostnad av Bushmän* och Hottentotter** och senare Bantufolket.

Boerna tvingade in de svarta i speciella områden som reserverades för dem. "The Natives Land Act" från 1913 gav afrikanerna 7 procent av landarealen (ökades till 13 procent 1936), trots att de var fyra gånger så många som de vita. Samma sak upprepades i Rhodesia utom att det genomfördes på kortare tid, med början 1890 då de svarta hade egen majoritet på 20 svarta mot 1 vit.

 

* San
** Khuikhoi (utgivarens anm)

10

 

Markförvärv genom inköp

I arabvärlden var omständigheterna något annorlunda. Trots stöd från det brittiska imperiet genomfördes inte den tidiga koloniseringen av Palestina genom erövring, eftersom detta skulle ha kunnat framkalla ett krig med det väletablerade Ottomanska imperiet. De tidiga sionistiska markförvärven utgjordes av inköp som finansierades av europeiska sionister och sympatisörer. Denna typ av markförvärv var blygsam innan Palestina blev ett brittiskt mandat efter första världskriget.

Det brittiska mandatet underlättade markförvärv för nybyggarna i enlighet med Balfour deklarationens intention att skapa ett nationellt hemland för sionisterna. Immigrationen och utarmandet av palestinska jordbrukare satte fart. Den arabiska befolkningen kände sig hotad och gjorde motstånd på olika sätt, inklusive en regelrätt revolt mot britterna och sionisterna 1936 39. När britterna lämnade över Palestinafrågan till FN, 1947, var det judiska, sionistiska markinnehavet ändå inte större än 7 procent av territoriets areal. 5 Nybyggarbefolkningen uppgick då till nära 700 000, nästan en tredjedel av totalbefolkningen. Den betydande delen av det sionistiska markförvärvet genomfördes efter kriget 1947 48. Det skedde också här med våld. Det bör påpekas att det var det då väst dominerade FN som lade den formella grunden för den sionistiska staten, utan hänsyn till de inföddas vilja, genom en delningsplan som antogs 29 november 1947. Förutom Sydafrika röstade bara en afrikansk och en asiatisk nation för delningsplanen. Resolutionen gick igenom tack vare styrkan hos de röstande europeiska och västerländska staterna.

 

Militär expansionism

Den nya nybyggarstaten Israel utökade, 1948, sitt territorium från de 56 procent av Palestina som FN tilldelat till 77 procent. Den israeliska expansionen fortsatte med junikriget 1967, då resten av det palestinska territoriet och områden från två grannstater erövrades av Israel. Israel annekterade ensidigt arabiska Jerusalem och omkringliggande områden, över två dussin kollektiva och paramilitära bosättningar etablerades av israelerna på Västbanken och på syriskt och egyptiskt område.

 

Nybyggarstatens lagar

Så snart en nybyggarstat etablerats sprids landsförvärvsprocessen genom att nybyggarlagar stiftats. Detta är lagar som innebär beslagtagande av mark och reglering av nybyggarnas markförvärv. De legaliserar mönstret.

"Lagen om frånvarandes egendom" från 1950 är ett exempel. Denna lag, tillsammans med andra som artikel 25 i försvarslagarna, vilka ger militärledningen makten att fördriva bybor och stänga av deras områden, bidrog till överförandet av arabisk egendom till nybyggare."6 Efter junikriget 1967 exproprierade Israel arabiska hem i Gamla Jerusalem. I januari 1968 förlorade 3 000 palestinier mark och i april 5 000 och de fördrevs till östra Jordanstranden. Dessa "lagliga" markförvärv skiljer sig inte i syfte och innebörd från regleringar och marklagar i Sydafrika occh Rhodesia.

11

 

Immigration

Förutom markförvärv ägnar sig nybyggarkolonialismen åt att uppmuntra invandring av nya nybyggare för att försäkra och stärka nybyggarsamhället. Detta är en strävan som står i direkt motsättning till de inföddas intressen. De inföddas närvaro innebär då ett problem. Patrick Keatley säger om de vita i Rhodesia: "Det kan inte hjälpas att man har känslan... att de vita i Rhodesia har en tyst önskan om att afrikanerna skall försvinna."

Denna tysta önskan i Sydafrika tar sig uttryck i påtvingad geografisk och social segregering av de svarta. Sionisterna visar i sin retorik och policy samma tysta önskan. En av de första sionistiska aktivisterna, tillika filosof, Israel Zangvill, myntade en slogan att Palestina är ett land utan folk som skall ges åt ett folk utan land (europeiska judar). Så sent som 1969 uttalade dåvarande premiärministern i Israel, Golda Meir: "Det var inte så att det fanns ett palestinskt folk i Palestina som betraktade sig som ett folk, och vi kom och kastade ut dem och tog deras land. De existerade inte." (Sunday Times, London, 15 juni 1969).

Sionistisk nybyggarkolonialism, påspädd med religiös historisk ideologi och kopplad till en önskan att ha en modern stat med judar från alla klasser, var i synnerhet intresserad av ett land fritt från araber. Erskine Childers har analyserat historien, planerna och tillvägagångssättet (det militära, det psykologiska och det med terrormetoder) som möjliggjorde ett Palestina, som med Ben Gurions ord är "praktiskt taget tömt på sin tidigare befolkning".' Israel vägrade att återinsläppa hundratusentals flyktingar efter 1948 års krig och likadant efter 1967 års krig. Efter det senare tilläts en symbolisk andel av flyktingarna att återvända till sina hem på Västbanken. Det var den egendom som tillhört de flyktingar som inte fick återvända som beslagtogs under "Lagen om frånvarande egendom".

 

Bibliskt rättfärdigande

Nybyggarstater underlättar immigration för "kvalificerade" immigranter. Vita européer till Sydafrika och judar till Israel. Den israeliska "Lagen om återvändandet" ger varje jude (juridiskt definierad i enlighet med religiösa kriterier) rätt att bosätta sig i Israel och erhålla medborgarskap. Liksom i Sydafrika får immigranter socialt och ekonomiskt stöd och hjälp med bosättning. Samtidigt diskrimineras ursprungsbefolkningen av de medborgarrättsliga lagarna. Kortfattat kan sägas att nybyggarkoloniala rörelser lägger beslag på ursprungsbefolkningens mark, fördriver eller kontrollerar folket, och stimulerar invandring av "kvalificerade" nybyggare.

Detta rättfärdigas med en ideologi som omfattar föreställningen att de infödda civiliseras, ofta använder man bibeln för detta. Israel och Sydafrika är särskilt tydliga på det här området.

Den holländska reformerta kyrkan, boernas kyrka, stöder sig på några avsnitt i Gamla Testamentet. Man anser att ojämlikheten mellan raser är ett påbud från Gud. De svarta, som kyrkan betraktar som ättlingar till Ham, är bestämda att tjäna de vita, ättlingar till Sem. Boerna anser att avskaffandet av slaveriet var oförenligt med bibelns föreställningar.8 Afrikan

12

Boerna betraktar de svarta som underlägsna., fördärvade och ociviliserade. De vitas uppgift är att civilisera dem.

Sionisterna stöder sig också på bibelavsnitt för att rättfärdiggöra sina anspråk på och kolonisering av Palestina. Förutom att ha rollen att föra civilisationen till ett outvecklat land (se T. Herzl), såg sionisterna Palestina som sitt förlovade land, som de fått av Gud. Koloniseringen av landet är inget annat än att åter ta i anspråk det som, enligt Bibeln, är deras och ett uppfyllande av bibliska profetior. De israeliska ledarna fortsätter att uttala sig om Eretz Israel, som inkluderar mycket av det territorium som hålls ockuperat sedan 1967.

 

Kolonialstyre för de infödda

Som van den Berghe påpekar, etablerar nybyggarkolonialisterna en "Herrenvolk demokrati", genom vilken de påtvingar de infödda, som står under deras kontroll, ett kolonialstyre som karaktäriseras av tre grundpelare:

a) Berövande av meborgerliga och politiska rättigheter samt politisk kontroll
b) Social segregering
c) Ekonomiskt utnyttjande.

De metoder som används för att skaffa sig politisk kontroll över de infödda kan vara både direkta och indirekta, liksom de metoder som används för berövande av medborgerliga rättigheter. P.g.a. de motsägelsefulla anspråken på demokrati, tillgrips ofta subtila metoder för att tygla de inföddas politiska friheter. I Sydafrika och i Rhodesia där den svarta befolkningen är i majoritet, har de svarta ingen rösträtt. I Israel, där den kvarvarande ursprungsbefolkningen är i minoritet (12 procent), berövades de inte rösträtten, men den är hårt kontrollerad. I Sydafrika har yttrande och organisationsfriheten starkt begränsats genom "Publications and Entertainment Act" från 1963 och "Suppression of Communism Act" från 1950. Kommunism definieras som varje lära som "syftar till politisk, industriell, social eller ekonomisk förändring inom staten, genom att främja störningar eller oordning, genom olagliga handlingar eller underlåtenheter eller genom hot om sådana handlingar eller underlåtenheter".9 En så bred definition av lagen har inneburit att all aktivitet från de infödda kunnat tryckas ned. Bara under år 1963 förbjöds 7 500 publikationer. De israeliska metoderna för att underminera yttrandefriheten är mer diskreta men minst lika effektiva. Oberoende palestinska publikationer är i Israel antingen förbjudna eller hårt kontrollerade.'°

 

Politiskt förtryck

Organisationsfriheten och friheten att bilda politiska föreningar inskränks av kolonisterna. I Sydafrika förklarades Pan African Congress och African National Congress som illegala med stöd av "Unlawful Organisations Act" av 1960 (hade en motsvarighet i Rhodesia). Det finns också förbud för rasgrupper att delta i gemensamma politiska aktiviteter. "Law and Order Maintenance Act" begränsar dessutom organisationsfriheten. Ingen afrikan kan anordna, uttala sig för eller delta i en sammankomst utan skriftligt tillstånd från den vite distriktsguvernören. Medan detta är uttalade regler för poli -

13

tisk kontroll i Sydafrika använder Israel informella men tydliga medel för att inskränka palestinska aktiviteter. Alla försök att bilda oberoende arabiska partier har förhindrats av den israeliska regeringen." I Israel använder man metoder som arresterande och fängslande av ledare, rättsliga och andra typer av trakasserier mot aktivister, vägran att registrera organisationer etc för att förhindra de inföddas aktivitet.

 

Social segregering

Kanske är inskränkandet och reglerandet av rörelsefriheten det mest effektiva sättet att uppnå politisk och social kontroll i alla nybyggarkolonier, inklusive Sydafrika och Israel. Sådana inskränkningar rättfärdigas på många sätt, bl.a. med säkerhetsmotiv.

I Sydafrika tvingas de infödda till vissa särskilt hänvisade områden med hjälp av lagar som "Bantu Urban Areas Consolidated Act" och "Bantu Law Amendment Act". Passage till och från de afrikanska reservaten är hårt kontrollerad. Afrikaner reser och vistas i vita områden (83 procent av landet) bara om de kan visa en orsak i officiella resedokument.

I Israel begränsas palestiniernas rörelsefrihet på liknande sätt. Sedan staten Israels bildande 1948, har mer än 80 procent av palestinierna levat under militärt styre under någon period. De lagar som styr dessa militärzoner är "Försvarslagarna" som britterna införde i Palestina 1945. "Zones of Sceurity Regulations" antogs av Israel 1949. Paragrafer i den lagen ger militärguvernören nästan diktatoriska rättigheter att begränsa såväl rörelsefriheten som andra medborgerliga rättigheter. Det finns ingen rättsinstans för de infödda förutom militära instanser.

Dessa lagar och militärt styresskick tillämpades i områden med störst koncentration av arabisk befolkning, i Gailileen, i Negev och i Triangelområdet. Det militära styret verkade från 1948 till 1966, när det byttes ut mot poliskontroll. Under och efter kriget 1967 återinfördes militärt styre i dessa områden samt på Västbanken. En del av dessa områden ligger långt från den israeliska gränsen. För araber krävs officiella militära tillstånd för passage in i eller ut från dessa områden. 1948 tvångsförflyttades araber från storstadsområden till områden som speciellt anvisades till dem, de tvingades att överge sina hem och sin egendom. Den påtvingade gettoiseringen ledde till en de facto segregering av den just skapade arabiska minoriteten. Den processen utgör tillsammans med det militära styret grunden för den sociala segregeringen av araberna.12

 

Ekonomisk exploatering

Naturligtvis finns det, liksom i Sydafrika, en symbolisk andel infödda på vissa officiella poster, men dessa är "säkra" och "lojala". Mönstret att stödja och stimulera konservativa och samarbetsvilliga palestinska ledare liknar sydafrikanskt stöd till svarta stamhövdingar.

Politisk och social kontroll av de infödda är sammanlänkad med och nödvändig för ekonomisk exploatering av dessa människor. Både i Sydafrika och i Israel återfinns de infödda bland dem med lågstatusyrken, med manuella, okvalificerade eller tempoarbeten. Yrkesmässiga restriktioner är endera

14

praxis eller, i en del fall, lagstiftade. Araberna i Israel får bara en bråkdel av en nybyggares lön för samma arbete." Det vanliga mönstret med sist anställd får först gå tillämpas. Typiskt är också att de infödda arbetarna förnekas rätten att organisera sig eller att den rätten är starkt beskuren. I Sydafrika förnekas svarta arbetare rätten att bilda fackföreningar genom "Industrial Conciliation Act" av 1956.

I Israel har Histadrut, den mäktiga nybyggarfackföreningen, en lång tradition av fientlighet emot arabiska arbetare. Under mandatperioden verkade Histadrut för enbart judiskt arbete; efter Israels bildande ändrades det till att gälla arbete för "organiserad arbetskraft". Eftersom arabiska arbetare inte tillhörde någon fackförening och inte tilläts inträde i Histadrut betydde det senare också nekande till anställande av arabiska arbetare. 1960 tilläts, slutligen, araber att bli medlemmar i Histadrut, ändå är deras inkomt bara en bråkdel av de israeliska arbetarnas.

De flesta arabiska arbetare i Israel är pendlare, ofta långväga, som bara periodiskt återkommer till sina hem. Sedan 1967 pendlar nära 70 000 araber dagligen från de ockuperade områdena. De används som mycket billig arbetskraft i Israel."

 

Kulturell diskriminering

Diskrimineringen är tydlig också på utbildningsområdet. I Sydafrika är, trots vissa framsteg, 60 procent av de infödda i skolåldern utan undervisning, i Israel är siffran 30 procent.'5 De inföddas skolor är klart underlägsna och lider under ett kulturellt förtryck. Jiryis anför att infödda skolelever knappt kan läsa eller skriva sitt modersmål. En felaktig historieskrivning lärs ut där de inföddas historia förvrängs och nybyggarnas glorifieras.',

Sammanfattningsvis är "Herrenvolk" demokratierna i Sydafrika och Israel ganska lika i syfte och i allmänna drag, men inte i detaljer. De liknande sociala strukturerna, behandlingen av ursprungsbefolkningen, rättfärdigandet av bosättningarna och den påföljande utvecklingen, tenderar att leda till besläktade ideologier och världsbilder och till ömsesidig förståelse.

Översättning av Lasse Schönning

 

 

Referenser

1. Se t.ex. Maxime Rodinson, Israel: A Colonial Settler State?, New York 1973 och A. El Kodsy och E. Lobel, The Arab World and Israel, New York 1970.

2. A. Emmanuel, White Senler Colonialism and the Myth oflnoestmentlmperialism, New Left Review, Nr. 73, maj juni 1973, s. 39.

3. A. Emmanuel, op cit, s. 47.

4.Race and Racism, New York 1967, s. 29; också, L. van den Berghe, South Africa, A Study in Conflict, Middletown, Conn. 1965.

5. Se J. Ruedy, Dynamics of Land Alienation, i I. Abu Lughod (red), The Transformation of Palestine, Evanstown 1971.

6 Se S. Jiryis, The Arabs in Israel, Beyrout 1969.

7 Israel Yearbook, 1952, s. 38.

8. Se G. Jabbour, Settler Colonialism in Southern Africa and the Middle East, Kartoum/Beyrout 1970, s. 58.

9. Ibid., s. 67.

10. Se J. Landau, The Arabs in Israel, London 1968, s. 96, och S. Jiryis, op. cit.

15

11. Se J. Landau, op. cit., s. 54.

12. Se t.ex. Israel Shahak (red), The Non Jew in the Jewish State, Jerusalem 1975.

13. S. Jiryis, op. cit.; Y. Ben Porath, The Arab Labor Force in Israel, Jersualem 1966; A. Cohen, Israel and the Arab World, Paris 1964.

14. S. Ryan, Israeli Economic Policy in the Occupied Areas: Foundations of a New Imperialism, Merip Reports Nr. 24, Washington/Boston, Januari 1974.

15. S Se G. Jabbour, op.cit., s. 83; S. Jiryis, op, cit., s. 146.

16. S. Jiryis, op.cit, s. 146 155.

16

 

 

 

 

Israel Sydafrika alliansen

och

tredje världen

 

Marwan Buheiri

 

 

Marwan Buheiri är biträdande professor vid Amerikanska Universitet i Beirut, och forskare vid Institutet för Palestinastudier. Artikeln har varit publicerad i Revue d'etudes Palestiniennes nr 13 hösten 1984.

 

FNs Speciella Kommitté mot Apartheid publicerade i september 1976 en rapport om "Israels och Sydafrikas förbindelse". I denna rapport poängterades än en gång de speciella band som sedan länge förenar Israel och Sydafrika två länder som på många sätt har haft likartad utveckling. Dessa förbindelser har fått allvarliga följder för tredje världen, vilket har ställt Israels och Sydafrikas många sympatisörer inför obehagliga moraliska frågeställningar.

Utvecklingen av de nära förbindelserna mellan sionism, Israel, Sydafrika och imperialism kan indelas i tre huvudsakliga perioder. I den första, som inleddes i slutet av 1890 talet, förenades Theodor Herzl, Cecil Rhodes och den brittiske kolonisekreteraren Joseph Chamberlain kring de stora judiska koloniseringsprojekten i arabvärlden och i Afrika. Den andra perioden (1917 1948) dominerades av Haim Weizmann, general lan Smuts, Lord Balfour och Lloyd George. Under denna period gjordes stora ansträngningar för att få ett brittiskt löfte om ett judiskt hemland i Palestina, för att befästa en sionistisk medverkan i mandatförvaltningen och för att få en erkänd Judisk Stat. År 1948 inleddes den tredje perioden i och med staten Israels födelse. Nu etablerades ett beroendeförhållande mellan den judiska staten och Sydafrika, framför allt inom kärnkraft och teknologi, men också inom militära, ekonomiska, geopolitiska och psykologiska områden.

Världssionistorganisationens, Sydafrikas och det Brittiska samväldets intressen kunde under de två första perioderna förenas i ett triangelförhållande. Fr.o.m. den tredje perioden uppstår istället en bilateral symbios mellan Sydafrika och Israel. Triangelns tredje hörn försvinner dock inte ut ur bilden utan stärker och omvandlar sin ställning tack vare medverkan från andra europeiska länder och från USA, som efter Vietnam försökte upprätta "förmånliga förbindelser med självstyrande vasallstater som för deras räkning skulle kunna ingripa militärt".'

Analysen som följer ska försöka visa att detta djupgående intresseförbund. som i nuläget blivit till ett beroendeförhållande mellan de båda koloniala

17

förposterna (eller självstyrande vasallstater), utgör en allvarlig provokation för arabvärlden och tredje världen. En kort tid efter att FNs säkerhetsråd i november 1977 hade lagt ett embargo på vapenleveranserna till Sydafrika tillkännagav den israeliske ambassadören i Johannesburg att det nu var nödvändigt för Israel och Sydafrika att sluta leden tätare mot Afrika och arabvärlden .z

 

Första perioden: Theodor Herzl, Cecil Rhodes och Joseph Chamberlain

Theodor Herzl fascinerades av de stora koloniseringsprojekten i Sydafrika under slutet av 1800 talet. De kännetecknades av mekaniserad gruvdrift, avancerad teknologi och stora investeringar. Helt klart, vilket också bekräftas i hans främsta verk "Den Judiska Staten", 1895 och den utopiska romanen "Altneuland", var det sydafrikanska experimentet en förebild, en källa till inspiration samt en ekonomisk tillgång eftersom den sydafrikanska falangen inom sioniströrelsen hörde till de rikaste.

Sedan Herzl vid kongressen i Basel 1897, officiellt hade utsetts till ledare för den sionistiska rörelsen, började han göra stora ansträngningar för att förena sionismen med Englands imperialistiska framsteg. Dessa ansträngningar kunde motiveras av att britternas avsikter blott gynnades av en judisk kolonisering av strategiska positioner i Främre Orienten och i Afrika. Herzl, som ansåg att England var "hävstång" i det sionistiska projektet, föreslog Lord Rotschild att gå i borgen för en omfattande kolonisering i Sinai, i Palestina och på Cypern: "Ni kommer att få åtnjuta Er regerings allra största uppskattning genom att stärka det brittiska inflytandet i Främre Orienten, tack vare en intensiv judisk kolonisering av de strategiska punkter där egyptiska och indopersiska intressen sammanfaller", skrev Herzl år 1902 till de engelska judarnas oomtvistlige ledare."

Herzl föreslog i samma anda kolonisekreteraren Joseph Chamberlain, ett globalt sionistiskt projekt som skulle finansieras av "ett orientaliskt judiskt bolag med ett kapital på fem miljoner livres steerling" för en kolonisering av Cypern och i Sinai (AlArish).°

Här kan man notera att det var en av de främsta kolonialexperterna inom den sionistiska rörelsen, Leopold Kessler, en judisk sydafrikansk ingenjör, som 1902 sändes till Sinai för att utvärdera Al Arishprojektet. Joseph Chamberlain, som varit något tveksam beträffande Cypern, hyste större entusiasm inför Al Arish. Slutligen framlade han för Herzl sitt eget "projekt Uganda", en plan för att inrätta judiska kolonier i ett mycket betydelsefullt distrikt i Östafrika (nuvarande Kenya). Detta erbjudande följde på en rad händelser som hade utspelats i Sydafrika. Efter det dyrbara boerkriget, där engelsmännen tog hem segern över Sydafrikas boer, hoppades Chamberlain kunna locka nya judiska investeringar till uppbyggnad, gruvdrift, industri och hypoteksinstitut. Randterritoriet i Sydafrika, känt för fantastiska rikedomar och investeringsmöjligheter, lockade många judiska företagare vilka samtidigt hörde till den spirande sionistiska rörelsen i Sydafrika. Kolonisekreteraren ansåg att Ugandaprojektet skulle befästa en judisk närvaro i Afrika inom ramen för brittisk imperialism. Det är knappast överraskan

18

de att de sydafrikanska sionisterna villigt samtyckte till detta projekt som av Israel Zangwill kallades "Kronans Engelsk Judiska Koloni".5

Triangelförhållandet framträder ännu klarare i den beundran Theodor Herzl hyste för den framgångsrike mönsteröversten Cecil Rhodes. Herzl försökte för övrigt efterlikna Rhodes och tog bl.a. intryck av hans BrittiskaSydafrikanska Kompani. Trots stora ansträngningar lyckades han emellertid aldrig sammanträffa med Rhodes, men i hans dagbok finner man texten till ett avslöjande memorandum, daterat den 11 januari 1902: "Hur kommer det sig att jag vänder mig till Er i ett ärende som är Er så främmande? Anledningen är att ärendet är av kolonial natur occh kräver erfarenheter av en tjugo eller trettioårig process".6 Sionismen var nämligen för sin grundare en kolonial rörelse som behövde den brittiska imperialismens stöd. George Jabbour visar i sin studie "Befolkningskolonisering i Sydafrika och i Mellersta Östern" att det sionistiska projektet redan från början uppfattades och genomfördes i befolkningskolonistiska termer.'

 

Andra perioden: Weizmann och Smuts

Den vänskap som sedan länge hade förenat general 1. C. Smuts, en av de främsta grundläggarna av den sydafrikanska staten, och Chaim Weizmann, sionistisk förgrundsfigur och Israels förste president, betydde mycket för den sionistiska rörelsens segrar i början av första världskriget. Deras relation var viktig på flera plan, poängterar Richard Stevens helt riktigt i studien "Weizmann och Smuts: en studie över sionistiskt sydafrikanskt samarbete": "Man kan inte nog understryka den motsägelse som råder mellan, å ena sidan, västerländsk liberalism och, å andra sidan, det psykologiska klimat som rättfärdigade den vita minoritetens herravälde i Sydafrika och grundläggandet av ännu en europeisk koloni i Palestina. Med detta resonemang som grund framstår sionismens avgörande förbindelse med Sydafrika än klarare en förbindelse som hämtar styrka i första hand från den ekonomiskt priviligierade judisk sydafrikanska gemenskapens sionistiska karaktär, i andra hand från det sydafrikanska ekonomiska och politiska systemets natur och så slutligen från Imperiet och dess inverkan på Sydafrikas inrikes och utrikespolitiska ställning".8

En anmärkningsvärd detalj är att samma handfull förstarangspolitiker som beslutade om Sydafrikas och Palestinas politiska framtid, nämligen Lord Milner, Lord Selbourne, Lord Balfour, Joseph Chamberlain och general Smuts, också medverkade vid Sydafrikanska Unionens födelse år 1910 och vid Balfourdeklarationen år 1917.1 båda fallen bestod grundtanken i att ge makten åt dem som, med Balfours ord, "tänker som vi".9 En afrikansk majoritet hamnade sålunda i händerna på en minoritet vita härskare och en arabisk majoritet var utlämnad åt en minoritet av "östeuropeiska" kolonister, dvs. den sionistiska organisationen i Palestina. Rättfärdigandet en legalisering av orättvisorna var enligt Balfour den följande: "Man kan inte ge Sydafrikas infödingar samma rättigheter som de vita utan att den vita civilisationens själva struktur skulle äventyras". 10 Kort tid efter att Balfourdeklarationen hade publicerats, påpekade Lord Curzon för Balfour, apropå den sionistiska ledningens egentliga mål i Palestina: "Han (Weizmann) dröm -

19

mer om en judisk stat, om en judisk nation där judar skulle styra den arabiska befolkningen och där judar skulle äga jordarna och sköta förvaltningen"."

General Smuts insåg säkerligen att sionismen helt ingick i de imperialistiska planerna, särskilt beträffande det strategiska område som Palestina och Suezkanalen utgjorde i skärningspunkten mellan Afrika och Asien. Dessutom förstod han, liksom Chamberlain, att uppskatta de sydafrikanska judarnas vitala ekonomiska roll till dess rätta värde, liksom deras helhjärtade engagemang för sionismen och det imperialistiska idealet. Samtidigt ansåg Chaim Weizmann, som blivit brittisk undersåte år 1910, att den framgång hans rörelse hade rönt, berodde på de förbindelser man hade upprättat med brittisk imperialism och menade att ett sionistiskt Palestina skulle utgöra "ett viktigt trumfkort för det Brittiska Imperiet". 12 I denna fråga förblev han Herzle trogen. I ett brev till Balfour skrivet 1918 i Palestina, poängterar Weizmann djupet och vidden av denna förbindelse: "Jag har en känsla av att sionismens framtid är intimt förknippad med den brittiska politikens styrka i Orienten och att London, Kairo, Jerusalem och Dehli är mycket nära sammanlänkade försvagas en enda länk i denna kedja skulle detta kunna få allvarliga följder' 1.13

Första världskrigets utbrott och det Ottomanska rikets uppslutning på Tysklands sida gav Weizmann tillfälle att styra den sionistiska rörelsen i enlighet med Herzls önskemål. År 1914 skrev han till en vän: "Vi kan rimligen förmoda att om Palestina hamnar i en sfär av engelskt inflytande och om England uppmuntrar en judisk kolonisering i detta, av britterna beroende, land, så skulle vi kunna ha en miljon judar därborta, och kanske mer, inom tjugo, trettio år: de skulle utveckla landet och återupprätta civilisationen och dessutom kunna bevaka Suezkanalen på ett ytterst effektivt sätt"."

Denna arroganta och enkelspåriga syn på projektet som om det gällde en civiliserande mission som skulle rättfärdiga all europeisk expansion lyser igenom på andra ställen i hans skrifter. I en artikel kallad "Situationen i Palestina" (1929), uppfattar han det sionistiska företaget som en kamp mellan "framsteg och stagnation, mellan civilisation och öken".'5

Haim Weizmann bidrog till krigsansträngningarna genom att ställa sitt vetenskapliga kunnande i krigsministeriets tjänst: om detta vittnar hans upptäckter om bruket av aceton i sprängämnen. Han fick således en lämplig ställning för att kunna utnyttja de kontakter hans föregångare Herzl hade haft med de ledande engelska kretsarna och Lord Balfour, Winston Churchill, Lord Selbourne, Lord Milner, General Smuts och Lloyd George blev måltavlor för hans egennyttiga vänskap. Han spelade helt klart en viktig roll för avfattandet av Balfourdeklarationen och för verkställandet av den imperialistiska politiken i Främre Orienten efter kriget.

De första årets konsolidering av det sionistiska projektet i Palestina främjades av mandatsystemet och sammanföll med general Smuts' första premiärministerperiod (1919 1924). I Sydafrika förde generalen en anti afrikansk politik som kulminerade i blodbaden i Port Elisabeth och i Bulhock (1921) och i en lag som uteslöt afrikanerna ur det parlamentariska systemet. Under denna tid bad han också den mäktiga judisk sydafrikanska gemenskapen

20

om hjälp samtidigt som han gav världssionistorganisationen ett betydande stöd. I ett föredrag som Smuts höll i Johannesburg i november 1919, framlade han sina åsikter om banden mellan Sydafrikas boer och den judiska traditionen: "Jag behöver inte påminna er om" han vände sig till en judisksydafrikansk representantkommitté bch till den sionistiska federationen "att Sydafrikas vita folk, och inte minst den forna holländska befolkningen har fostrats nästan uteslutande enligt judiska traditioner". Han tillade: "Vi delar alla denna andliga plattform och min förhoppning är att vi, utifrån denna plattform, ska bygga Sydafrikas framtid".'6

På detta sätt kom general Smuts att använda sig av sitt ansenliga inflytande i maktens kulisser under mer än trettio år (1917 1950), vare sig han var minister eller inte, för att kunna stödja den sionistiska Saken. Weizmann kunde alltid räkna med Smuts' snabba och effektiva ingripanden i nödsituationer. Så var fallet vid Balfourdeklarationen liksom vid ett gemensamt Weizmann Smuts initiativ (1920) som syftade till att vidga mandatområdet Palestinas nord och östgränser för att på så vis utsträcka möjligheterna till judisk kolonisation ända till Litani i Syd Libanon och bortom Jordan." Den sydafrikanske premiärministern försvarade ivrigt den intensiva sionistiska immigrationspolitiken som inte kände till vare sig arabernas fruktan och opinion eller landets uppsugningsförmåga. Ofta gick han personligen i spetsen för insamlingskampanjer i Sydafrika, vilka f.ö. stod under hans beskydd.

Smuts' politiska stöd blev nu allt viktigare eftersom de palestinska revolutionära motstötarna vid det växande hotet från den judiska närvaron, började bli påtagliga: Lex. Jaffa upproret 1921, flera anti sionistiska operationer under 1929 och framförallt 1936 då en palestinsk nationalrevolt ägde rum. Genom många interventioner på högre ort som syftade till att smutskasta den palestinska Saken och genom de framgångsrika försöken att bromsa en rättvis mandatpolitik, bidrog den sydafrikanske premiärministern aktivt till att bevara de sionistiska förvärven, framför allt beträffande invandring och jordförvärv. Smuts och Weizmann samarbetade intimt för att framställa den arabiska nationalismen som en fara, med tanke på Brittiska Imperiets geo politiska läge, och sionismen som ett värdefullt trumfkort.

Under andra världskriget liksom under efterkrigstiden en ödesdiger period för Palestina gav den sydafrikanske ledaren sitt stöd åt den sionistiska diplomatin för att kunna bemöta, dels det arabiska inflytandet i Amerika (i synnerhet under konferensen i San Francisco), dels vissa rekommendationer från en engelsk amerikansk Palestina kommitté. Dessutom ställde den sydafrikanska delegationen i FN sina resurser till den sionistiska diplomatins förfogande. Smuts fullbordade slutligen det verk han hade påbörjat med Balfourdeklarationen genom att bevilja staten Israel ett erkännande "de facto", 25 maj 1948 (det officiella erkännandet kom två dagar senare).

En av de intressantaste yttringarna av det triangulära förhållandet mellan Sionism Storbritannien Sydafrika, är det "memorandum om Afrika" som Weizmann skrev till Smuts år 1943. Det rörde sig om en storslagen efterkrigsplan för Afrikas utveckling målet var i själva verket att ekonomiskt befästa den sydafrikanska och brittiska imperialismen. Den förordade i huvudsak en slags neo kolonialism som skulle slå vaktom de båda stormak-

21

ternas fria tillgång till de strategiska råvarorna. Planen grundade sig, enligt Weizmanns egna ord på "hypotesen att Afrika efter detta krig skulle bli själva ryggraden i det Brittiska Imperiet. Man planerade en ny kemisk industri och ett omfattande bruk av kolhydrater som skulle kunna ersätta olja och kol. Det judiska nationalhemmet reserverades förstås en viktig roll och skulle också tjäna som "pilotlaboratorium för den stora fabrik Afrika skulle bli". 18

Flera sydafrikanska judar förenade sig med Israels styrande elit. Tre av dem: Abba Eban, Arthur Lourie och major Comay, kom att uppbära viktiga poster i den nya judiska statens infrastruktur. Sydafrikanerna spelade en avgörande roll då Israels flygvapen skulle bildas. Bolaget El Al föddes ur Universal Airways som i sin tur hade skapats av den sydafrikanska sionistfederationen.' 9

 

Tredje perioden: efter 1948

General Smuts' bortgång år 1950, satte punkt för en av de många perioderna av israelisk sydafrikansk samverkan; men samarbetet de bägge länderna emellan är idag solidare än någonsin. Detta är ett faktum som bekräftas av de "känslor" de båda länderna hyser för varandra, av det goda politiska, militära och ekonomiska samarbetet, av det pånyttfödda intresset för Weizmanns memorandum, (Israel pilotindustri för den stora sydafrikanska fabriken) och av de många visiterna, exempelvis den sydafrikanske premiärministern Vorsters besök i Israel i april 1976. Till listan hör också de många brotten mot de mänskliga rättigheterna: de blodiga aktionerna i Sharpville och Soweto, liksom apartheid regimens behandling av svarta ledare, t.ex. Steve Biko, finner sin motsvarighet i israelernas lika brutala aktioner i Libanon och på Västbanken. Bruket av tortyr är utbrett och man vet att politiska fångar har mött döden i de båda systemens fängelser. Alfred Moleah skriver i "Brott mot palestiniernas mänskliga rättigheter: paralleller med Sydafrika": "Mellan augusti 1976 och september 1977 mötte tjugo politiska fångar döden i fångenskap; en siffra som förmodligen är högre i verkligheten eftersom vissa fångar helt enkelt har "försvunnit". I september 1977 nåddes världen av nyheten att Steve Biko, ledare för Black Consciousness, hade avlidit i fångenskap. Han var inte den förste av Blacck Consciousness' ledare att gå ett sådant öde till mötes. Vit polis använder sig vanligen av våldsamma metoder mot de politiska fångarna och är systematiskt brutal mot den svarta befolkningen... (på Västbanken) Taysir al Arouri, fysiker och matematiklärare vid universitetet i Bir Zeit, hölls arresteradd från april 1974 till januari 1978 utan att någon som helst anklagelse hade riktats mot honom. Hans straff förnyades regelbundet varje halvår. I många rapporter omtalas israelisk tortyr av palestinska fångar. Efter en grundlig enkät konstaterade National Lawyers Guild (en amerikansk förening) att dessa rapporter var välgrundade. Andra organisationer, exempelvis Insight Team från Londontidningen Sunday Times, Röda Korset, och Amnesty International har dragit liknande slutsatser".2°

Denna erfarenhets och åsiktsgemenskap har ytterligare dimensioner i det sydafrikanska Nationalistpartiets tidning, Die Burger, uttrycks detta helt kort: "Israel och Sydafrika har många gemensamma drag. De deltar

22

båda i kampen för överlevnad, båda är i ständig konflikt med FNs beslutande majoritet. Det ligger i Sydafrikas intresse att Israel lyckas behärska sina fiender som också är deras fiender".z'

Också Amnoun Kapelioun, en av Israels främsta journalister, tog fasta på denna besynnerliga samstämmighet vid ett besök i Sydafrika:

"Enisraelit på besök i Sydafrika mottas med uppskattning och beundran; afrikaanerna (boerna) ser i honom en symbol för en minoritet som alltid har rätt och dessutom en allierad i kampen mot 'de röda'. Här ställer man inte några pinsamma frågor om palestinierna eller de ockuperade områdena. Man intresserar sig hellre för 'operationella' frågor. 'Hur lyckas ni hålla mer än en miljon människor i schack?'frågade man paradoxalt nog samma dag som oroligheterna på Västbanken nådde kulmen. 'Hur organiserar ni ert civilförsvar?"'22

Ländernas erfarenhets och åsiktsmässiga samhörighet förklarar varför dessa båda isolerade stater tar till likartade metoder mot de nationella befrielseorganisationerna och samarbetar militärt och inom kärnenergi på en klart högre nivå än vad som är officiellt tillkännagivet eller erkänt. Militär industri intar här en särställning: Kfirplanen, Reshef och Ramtafartygen och Gabriel missilerna är de mest anmärkningsvärda exemplen från senare tid. Samarbetet omfattar också annat krigsmateriel. Sydafrika och Israel har vid flera tillfällen utbytt tanks och den hebreiska staten förser regelbundet den Sydafrikanska Republiken med lätta vapenslag, sofistikerade elektroniska system och anti gerillautrustning avsedd för kampen mot afrikanska befrielserörelser. I december 1981 besökte försvarsminister 23 Ariel Sharon, i största hemlighet, sydafrikanska militärbaser belägna längs gränsen mellan Angola och Namibia.

I ett novembernummer 1977, avslöjade Londontidningen The Economist att Kissinger år 1975, hade bett den israeliska regeringen att bidra med truppstöd till den sydafrikanska armen i kampen mot Angolas befrielsefront, MPLA: "Israelerna... sände militära specialinstruktörer till Sydafrika liksom materiel för kampen mot gerillan. Israelerna såg i Kissingers förfrågan grönt ljus för en israelisk sydafrikansk förening. I maj 1976 for Sydafrikas premiärminister John Vorster till Israel på officiellt besök. Han undertecknade en serie ekonomiska och militära samarbetsavtal som vittnade om Sydafrikas önskan att finansiera vissa av Israels mest kostsamma projekt. Israel lovade att i gengäld erbjuda vapensystem och utbildning."

The Economist undersökte vidare ländernas samarbete inom tillverkningen av pansar och krigsfartyg: "Sydafrika skjuter till nödvändiga resurser för en ny generation israeliska krigsfartyg. En ny version av Reshef håller just nu på att byggas. Den är större än nuvarande modell och påminner snarast om en liten flygplanskryssare med kapacitet att medföra en helikopter. Den israeliska mark till mark missilen Gabriel, skall ingå i fartygets sofistikerade beväpning. Det nya Reshef fartyget kommer att få en räckvidd på 6 000-7 000 sjömil och en 60 man stark besättning... Sydafrika har i gengäld, för egen räkning, fått reservera de första 4 eller 5 fartyg som fullbordas under 1979-80.

De båda länderna samarbetar också inom bepansringsteknik, Israel finkammade förgäves världsmarknaden under flera år, på jakt efter ett säll -

23

synt stål avsett för Merkava tanksen. 1976 erbjöd Vorster Israel inte bara det efterlängtade stålet, utan också den mest avancerade teknologin för framställningen av legeringen i fråga. I utbyte företog Israel en modernisering av 150 sydafrikanska Centurion tanks."2"

Ländernas samarbete inom ekonomi och handel är inte mindre viktigt: handel med diamanter, råvaror och förädlade produkter, gemensamma projekt inom energiförsörjning, utbyten inom produktionsteknik, investeringar och finansieringar, liksom det faktum att båda länderna kringgår både embargon och bojkotter. Detta nät av förbindelser beskrivs här av Itzhak Unna, israelisk ambassadör i Pretoria 1974: "Med Sydafrikas överflöd av råvaror och det israeliska kunnandet, kan vi sannerligen gå långt",25

24

Samarbetet inom kärnenergi är ytterligare ett exempel på ett ömsesidigt beroende som inom kort skulle kunna få oroväckande följder. Sydafrika, som hör till världens främsta uranproducenter, har en imponerande potential inom kärnindustrin. Israel förfogar över en avancerad teknologi inom kärnindustri och laserteknik (fysikerna Isaiah Nebenzahl och Menahem Levin) och har lång erfarenhet av hemliga kärnvapenprov och transportsystem, liksom av kemisk upparbetning av kärnämnen. Flera analytiker tror sig veta att det kärnvapenprov som ägde rum i Sydatlanten i september 1979, härstammade från ett gemensamt israeliskt sydafrikanskt projekt (detta anser bl. a. Dan Raviv, korrespondent vid den israeliska radion, liksom två journalister från Ha'aretz, Eli Teicher och Ami Dor On).26 Signifikativt är att de båda länderna vägrat underteckna icke spridningsavtalet.

Beträffande de ideologiska likheterna och de känslomässiga banden mellan de två staterna, flödar exemplen. Endast två länder av FNs alla medlemsnationer fann det lämpligt att fira Transkeis "självständighet", nämligen Sydafrika och Israel. På kvällen den 28 oktober 1976, kunde de israeliska TV tittarna se en specialutsändning från den sydafrikanska televisionen om det nybildade Transkei säkerligen började många drömma om "Transkeis" på Västbanken... I israelisk nyhetsrapportering från Afrika, speglas bara de koloniala minoritetsregimernas ståndpunkt och därför kom (för att citera Vorsterregeringens version) sammandrabbningarna i Soweto att presenteras som "kriminellt våld, skapat av kommunistiska element och av utländska uppviglare' '.27

Den lösning man emotser för både afrikaner och palestinier är "bantustanismen". Ytterligare ett citat från Amnon Kapeliouks rapport får illustrera detta. "När man frågar en vit hur förhållandet mellan regim och majoritet ska organiseras, är svaret givet: bantustans. De svarta röstar vid dessa staters parlament och fortsätter att arbeta i den Sydafrikanska republiken. En israel på genomresa börjar genast drömma om den plan som nyligen utarbetades av Peres och general Dayan. Västbankens arabiska befolkning skulle rösta vid ett jordanskt parlament, men alltjämt befinna sig under israelisk ockupation".28

Samih Farsoun hävdar att "regimen i en befolkningskoloni kan definieras av de speciella relation den uppehåller med den lokala befolkningen" .z9 Sådana regimer har vissa tendenser att upprätta "Herrenvolksdemokrati" för att låna Van den Berghes uttryck dvs. en strikt dualism där kolonisterna regerar sinsemellan enligt normala demokratiska principer, men där den lokala befolkningen helt förvägras denna rättighet. På detta sätt förenklas och legaliseras ofta den politiska och ekonomiska utsugningen .3o

För att avsluta denna resumé av ländernas goda samarbete, från Herzl och Rhodes ända fram till Wiezmann, Smuts, Rabin och Vorster, bör vi erinra oss den grundläggande drivkraft som har stärkt de båda ländernas intressegemenskap politiskt, militärt, ekonomiskt ochh kolonialt. Enligt en analytiker har "båda parter tagit den andres moraliska legitimitet för given. Alltså ifrågasätts inte med ett ord i Weizmanns skrifter och brevväxling, de rasistiska grundtankarna i Sydafrika som den sionistiska staten var så beroende av, ej heller Smuts' roll i det rasistiska systemets överlevnad: förtrycket av den afrikanska majoriteten innebar inte någon som helst mora -

25

lisk svårighet (för Weizmann). Smuts erkände, utan att tveka, de judiska kolonisternas "rätt" att ockupera Palestina, utan att betänka den plaestinska befolkningens rättigheter. I dessa fall personifierade Smuts och Weizmann det västerländska samhällets förmåga att rättfärdiga herravälde och exploatering liksom erövring och kontroll. . ."31

Självfallet har de båda staternas växande isolering förstärkt dessa drag. Det häftiga uttalandet från Sydafrikas tidigare premiärminister, Verwoerd en auktoritet inom apartheidbesläktade frågor är här signifikativt: "Judarna tog Israel från araberna som hade levt 1 000 år i detta land. Jag håller med om att Israel, liksom Sydafrika, är ett apartheidland' '.32 Här kan inflikas att Sydafrikas Överrabbi lovordade Verwoerd och ansåg honom vara "den förste som givit apartheid en moralisk grund'".33

För Tredje Världen blev följderna av detta beroendeförhållande synnerligen allvarliga under samtliga tre perioder. Imperialismen efter 1880 förutsatte ett världsomfattande, finmaskigt nät av strategiska förbindelselinjer, såsom vägen till Indien eller Kap Kairosträckan. Idag ligger tyngdpunkten snarare på att bevara lugnet i Röda havet och Indiska Oceanen. Den ekonomiska utplundringen av Tredje Världen, liksom tvångskolonisering lever dock kvar. Sydafrikanen Kessler, Theodor Herzls koloniseringsexpert, anlitades 1903 för att undersöka det sionistiska projektet i Sinai. General Smuts, huvudman bakom den Sydafrikanska staten, var ett med Weizmann och den sionistiska statens tillblivelse under mandatstyrets tid. Han utövade ett ansenligt inflytande i London för att påskynda den sionistiska sakens utveckling och jordförvärv, samt för att neutralisera de palestinska arabernas kamp för oberoende. Smuts gav också Weizmann ett avsevärt stöd under andra världskriget och vid konferensen i San Francisco. Senare lämnade Sydafrika bidrag till olika koloniseringsprojekt (moshav), Lex. Neot Hakikarkolonin.34

De båda ländernas beroendeförhållande inom kärnenergi och konventionella vapen, har idag nått en nivå utan motstycke. Följderna är uppenbara och utgör förvisso en viss provokation för arabvärlden och Afrika. "Att förneka urinvånarnas mänsklighet är befolkningskolonismens ofrånkomliga villkor" skriver Alfred Moleah.'5 Sinonismen präglas i lika hög grad som apartheid av "bantustan syndromet".

Översättning av Maria Jonsson

26

 

Referenser

1. Richard Falk, Exporting counter revolution, The Nation, 9 juni 1979 s. 659. Se även James H. Mittelman America's Inuestment in Apartheid, The Nation, 9 juni 1979, s. 684 689.

2. För kritik beträffande den israelisk sydafrikanska erfarenheten, se: George Jabbour Settlercolonialism in Southern Africa and the Middle East, Beirut, Centre de recherces de 1'OLP, 1970; George J. Thomeh, The Unholy Alliance: Israel and South Africa, New York, New York Press, 1973; Abdelkader Benabdallah,.l'Alliance raciste israelo syd africaine, Montreal Editions Canada, 1979; Ibrahim Abou Loughoud och Baha Abou Laban dir. Settler regimes in Africa and the Arab World. the illusion of endurance, Wilmette, Medina University Press, 1974; Richard Stevens och Abdelwahab Elmessiri (red.) Israel and South Africa: the progression of a relationship; New York, New World Press, 1976; Kuniram Osia, Israel, South Africa and Black Afria, Washington, 1981.

3. Richard Stevens, Weizmann and Smuts: A Study in Zionist SouthAfrican cooperation, Beirouth, Institut d'etudes palestiniennes, 1975, s. 16.

4. Ibid., s. 17.

5. Israel Zangwill, The Voice of Jerusalem, New York, Macmillan, 1921 s. 254.

6. Theodor Herzl, The Complete Diaries, vol III, s. 1193 1194. Memorandumet från januari 1902 skickades aldrig. Cecil Rhodes avled i mars 1902.

7. George jabbour, s. 28 29.

8. Stevens, se 3.

9. Ibid.

10. Ibid.

11. Citerat av Christopher Mayhew och Michael Adams, Publish it not: The Middle East couer up, London, Longman, 1975, s. 144-145.

12. 7Leonard Stein, Weizmann and England, London, W. H. allen, 1964, s. 13. Ibid., s. 15-16.

14. Weizmann, Trial and Error, s. 191.

15. C. Weizmann, The Position in Palestine, Palestine Papers nr. 2, Jewish Agency for Palestine, London, 1929 30, s. 24 25.

16. Stevens, se 3, s. 33.

17. Ibid., s. 34.

18. Ibid., s. 124, 126-127.

19. Encyclopedie du Sionisme et d'Israel, vol. II, s. 1063; Antoine Bullier, Ges relations entre L'Afrique du Sud et d'Israel, Revue francaise d'etudes politiques africaines, november 1975, s. 60.

20. Alfred Moleah, Violations of Palestinian Human Rights South African parallels, Journal of Palestine Studies vol. I nr. 2, vinternr. 1981 s. 34 35.

21. Israel-South Africa Cooperation oflmperialistic Outposts, utgiven av Third World Magazine, Bonn, RDW., 1976, s. 18.

22. Amnon Kapeliouk, le Monde, 25 26 april 1977.

23. Penny Johnsonn, Israel and South Africa: The Nuclear Axis, in Israel Shahak, Israel's global role: Weapons for repression, Belmont, AAUG, s. 50.

24. The Economist, 5 november 1977, s. 90.

25. Financial Mail, juni 1974, citerat i Israel Afrique du Sud. cooperation des auant postes imperialistes, s. 49.

26. Robert Pranger och Dale Tahtinen, Nuclear Threat in the Middle East, Washington, American Enterprise Institute, 1975, s. 13; Penny Johnson, Israel and South Africa The Nuclear Axis in I. Shahak, Israel's Global Role: Weapons for Repression, Belmont, AAUG, 1982 s. 49 50.

27. Benjamin Beit Hallahmi, South Africa and Israel's Strategy of Suruioal, New Outlook, aprilmaj 1977, s. 56 57.

28. Amnon Kapeliouk se 22.

29. Samih Farsoun, Senler colonialism and Herrenuolk Democraey, i Stevens och Elmessiri, s. 14.

30. Ibid.

31. Stevens, se 3.

32. Rand Daily Mail, 23 november 1961 citerat i Israel South Africa Cooperation oflmperialistic Outposts, s. 12.

33. Robert G. Weisbord, The dilemma of South African Jewry, Journal of Modern African Studies 5, 2 (1967), s. 233 241; se även Madison Area Committee on Southern Africa, South Africa and Israel, Wisconsin, 1971, s. 1.

34. Jerusalem Post, 18 december 1974 s. 3.

35. Moleah, se 20, s. 15.

27

 

 

 

 

Israel och Sydafrika.

En osannolik allians?

Rosalynde Ainslee

 

"Israel och Sydafrika. En osannolik allians?", som har sammanställts av Rosalynde Ainslee från den brittiska anti apartheidrörelsen, har varit publicerad i dokumentationsserien "Notes and documents" nr 20/81. Notes and documents utges av FNs Centre against apartheid, Department of political and security council affairs.

 

En ekonomisk, politisk och militär allians mellan Israel och Sydafrika har uppstått som ett väldokumenterat faktum, trots att den borde förefalla osannolik utifrån de två ländernas officiella ståndpunkter i frågan om rasism. Det faktum att detaljerna i alliansen inte har fått någon större publicitet utanför de två berörda länderna, liksom den israeliska regeringens häftiga förnekande av varje anklagelse om samarbete inför FN, har tenderat att fördunkla alliansens omfång och vittgående natur. I synnerhet de militära aspekterna är internationellt besvärande, både därför att de representerar ett brott mot säkerhetsrådets vapenembargo mot Sydafrika och därför att de innefattar det synnerligen känsliga ämnet kärnvapen och kärnkraftsteknologi.

Syftet med denna artikel är att sammanställa publicerade fakta om alliansen och att påvisa vilken avgörande betydelse Israel har för att möjliggöra för Sydafrika att fortsätta trotsa världsopinionen med sin apartheidpolitik, för att olagligt ockupera Namibia och angripa självständiga afrikanska stater, speciellt Angola.

Artikeln kommer också att påminna om att Israel, genom att undergräva säkerhetsrådets vapenembargo och generalförsamlingens uppmaning till ekonomiska, politiska och andra sanktioner mot apartheid, har en viktig plats i ett vidare internationellt mönster av förtäckt stöd åt apartheid.

 

Förbindelser mellan Israel och Sydafrika: bakgrunden, 1948 1976

Rötterna till de politiska förbindelserna mellan Sydafrikas regering och staten Israel går tillbaka ända till 1948, det år då staten Israel utropades och då Nasionale Partei (de vita sydafrikanska nationalisterna) tillträdde makten i Sydafrika. Dr. DY. Malans regering var en av de första som erbjöd ett de jureerkännade av Israel, och år 1950 besökte Israels premiärminister Moshe Sharett Sydafrika det första i en lång rad utbyten på ministernivå mellan de bägge länderna. År 1953 var Dr. Malan den förste premiärminis -

28

tern som besökte Israel. Trots sin historia av öppet uttalad antisemitism och sitt officiella stöd åt nazismen före och under andra världskriget erbjöd Nationalistpartiet från början stöd åt Israel på två viktiga, konkreta sätt: man tillätt att sydafrikanska, judiska reservofficerare tjänstgjorde i Israels arme och beviljade överföring av penningmedel och varor till Israel.'

Den första viktiga handelsförbindelsen mellan de bägge länderna innefattade diamanthandeln. Israel byggde på 1950 talet upp en diamantslipningsindustri och köpte de flesta av sina diamanter från Sydafrika genom CSO (The Central Selling Organization).2

I FN stod Israel emellertid fast vid ett principiellt avståndstagande från apartheid och röstade 1961 för den första viktigare resolutionen i generalförsamlingen, som krävde sanktioner mot Sydafrika. Som vedergällning drog den sydafrikanska regeringen 1962 tillbaka sitt tillstånd till det fria flödet av kapital till Israel. Vid debatten i Knesset (det israeliska parlamentet) om omröstningen i FN i november 1961, framlade Herut partiet, som leddes av den nuvarande premiärministern Menachem Begin, en motion som kritiserade den israeliska regeringens ståndpunkt .3

 

Junikriget 1967 och tiden efter

Det var 1967 års krig som markerade en ny fas i förbindelserna mellan de båda länderna, där samarbetet blev mycket intimare i praktiska frågor och en intressegemenskap upptäcktes och öppet uttrycktes. Fastän Sydafrika officiellt var neutralt i kriget, anmälde sig ett stort antal sydafrikaner för tjänstgöring i Israel, för syns skull på icke militära befattningar, för att

därigenom frigöra israeler för armétjänstgöring.' Kontrollen av valutaöver

föring, vilken infördes 1962, upphävdes och det uppgavs, att 21,5 miljoner rand sändes till Israel för humanitära ändamål.5 Den sydafrikanska blodtransfusionstjänsten lånade ut blod till Israels sjukvård.fi

Känslan av intressegemenskap tolkades tydligt 1968 av tidningen Die Burger, som står Afrikaner nationalisterna nära: båda länderna, skrev den, "är involverade i en kamp för att överleva och bägge är i en konstant konflikt med beslutsmajoriteten i FN: Båda är pålitliga styrkecentra i respektive region, som utan dem skulle hamna i en antivästlig anarki. Det ligger i Sydafrikas intresse, att Israel lyckas hålla stånd mot sina fiender, vilka är en del av våra egna värsta fiender... De antivästliga makterna har drivit in Israel och Sydafrika i en intressegemenskap, som det är bättre att utnyttja än förneka."'

Dessa tre punkter en gemensam känsla av att vara "under belägring" bland sina närmaste grannar, en gemensam upplevelse av att utgöra en isolerad minoritet, för vilken den stora majoriteten av FNs medlemsländer helt saknar sympati, och en likartad rationalisering föranledde denna isolering (dvs att endast de i hela världen representerar ett helhjärtat motstånd mot en förmodad yttre fiende som hotar den civiliserade världsordningen) förblir den grund på vilken alliansen vilar, åtminstone så som den diskuteras offentligt.

Samarbetet utvecklades först på det ekonomiska planet. Så tidigt som i juli 1967 manade en sydafrikansk igenjör till bildandet av en "näringslivs -

29

grupp utan vinstintresse... för att etablera närmare handels och affärsförbindelser mellan de bägge länderna",8 och i sinom tid bildades ett israelisktsydafrikanskt vänskapsförbund, som bestod av affärsmän, politiker och andra samhällsledare, i Israel på Eliezer Shostaks initiativ, en medlem i Fria Centerpartiet i Knesset. Samtidigt bildades en israelisk sydafrikansk irörtroendeskapande kommitté (Man to Man Committee) i Sydafrika av the South Africa Foundation, som bildades i början på 1960 talet under Harry Oppenheimers ordförandeskap för att förbättra Sydafrikas "image" ute i världen i ett läge då hela världen fördömde apartheid. Bland denna kommittés medlemmar fanns överste Ephraim Shurer, f.d. medlem i Israels väpnade styrkor och El Als chef i Sydafrika, vidare dr. Shlomo Peer, en av grundarna av Ben Gurions Rafi parti, som hade emigrerat till Sydafrika.9 I april 1968 deltog "Man to Man Committee" i "miljonärernas" konferens, som hölls i Jerusalem för att stimulera handeln med Israel. '° De sydafrikanska konferensdeltagarna bildade senare det "Israelisk sydafrikanska handelsförbundet" (ISATA), som skulle komma att spela en nyckelroll i den följande utvecklingen av handeln mellan de bägge länderna."

I augusti 1968 organiserades en israelisk modevecka i Johannesburg av det israeliska exportinstitutet. Som ett resultat härav uppgavs det att 350 000 rand hade tagits in i direkt handel. '2 Mellan 1967 och 1968 påstods El Als affärer med Sydafrika ha dubblats, delvis beroende på den ökande mängden fraktgods. '3 Exporten från Israel till Sydafrika steg från 4 miljoner till 5,7 miljoner dollar medan importen steg från 3,4 miljoner till 5,2 miljoner dollar."

Under de följande fem åren fortsatte handeln mellan de båda länderna att utvecklas snabbt, även om den var relativt liten. En rad Israelveckor hölls i Sydafrika, befrämjade av ISATA.'5 1969 kungjorde det delvis statsägda israeliska rederiet Zim, att det skulle tillhandahålla fyra fartyg för rutten Sydafrika Japan genom sitt dotterbolag Gold Star; vidare meddelade man, att trafiken på dess Sydafrika Israel rutt hade ökat med 50 procent sedan junikriget.' 6 Samma år öppnade statssekreteraren i det israeliska turistministeriet Israels första turistkontor i Afrika i Sydafrika." Israeli Aircraft Industries (IAD utsåg Placo, ett sydafrikanskt bolag, att vidareförsälja dess Commodore, ett 10 sitsigt affärrsjetplan.'81970 sålde Steel Pipe Industry (Pty) i Sydafrika, ett dotterbolag till African Gate Holdings, en spiralstålrörsfabrik till Middle East Tube Company i Haifa för 250 000 rand, samtidigt som man blev delägare i bolaget. '9 En israelisk handelsdelegation besökte Sydafrika och mötte ett antal styrelser för företag inom produktion och försäljning.2° Det statsfinansierade Industrial Development Coroproation of South Africa undertecknade ett avtal med Foreign Trade Bank of Israel, varigenom man lade upp en garanterad kredit på 10,7 miljoner rand för att bidra till en höjning av nivån på den sydafrikanska kapitalexporten till Israel .2' Följande år besökte den första sydafrikanska handelsdelegationen, organiserad av ISATA, Israel, bestående av representanter för sydafrikansk tung industri, byggnads och gjuterifirmor samt för Barclays Bank och Standard Bank .22 En israelisk handelsdelegation, också den stödd av ISATA, åkte till Sydafrika .z' För första gången utsåg en israelisk bank, Japhet Bank, en per -

30

manent representant i Sydafrika med uppgift att främja handel, investeringar och gemensamma kapitalprojekt .2' Den sydafrikanska regeringens kontroll av sydafrikanska bolags investeringar i Israel lättades i maj, och i juni gjordes en ny dollarkredit tillgänglig av Industrial Development Corporation för att öka den sydafrikanska exporten till Israel .z51972 åkte ytterligare en sydafrikansk handelsdelegation till Israe126, och samma år uppgavs det att en israelisk bank, Bank Leumki i Tel Aviv, deltog i ett "hemligt lån" till det sydafrikanska finansdepartementet, vilket lagts upp av EuropeanAmerican Banking Corporation (EABC).z' Samma bank öppnade ett kontor i Johannesburg 1973 för att främja handel och investeringar .28 1973 kungjordes det också, att Israel skulle importera 40 000 ton sydafrikansk cement.z9 Vidare bildades ett nytt och viktigt bolag, ISKOOR, vilket samägdes till 51 procent av Koor Industries i Israel (i sin tur ägt av Histadrut, den israeliska fackföreningsrörelsen) och till 49 procent av ISCOR, den sydafrikanska statens järn och stålbolag. ISKOOR påstods ha bildats för att distribuera stål i Israel .'°

Att handeln mellan Sydafrika och Israel hade en viktig politisk dimension under perioden 1967 1973 är tydligt att döma av graden av statligt stöd den fick liksom av statsfinansierade och till staten anslutna företags deltagande på bägge sidor. Emellertid uppstod en ny politisk dimension 1973, när ledaren för den sydafrikanska delegationen vid miljonärernas konferens, Benjamin Wainstein, tillkännagav en plan för att utnyttja det israelisksydafrikanska ekonomiska samarbetet med avsikt att kringgå de sanktioner mot handel med Sydafrika, vilka de afrikanska staterna hade framdrivit. Som ett första steg skulle ett sydafrikanskt bolag investera 400 000 brittiska pund i en israelisk fabrik för att tillverka bomullstryck. Omkring 60 procent av produktionen skulle exporteras till afrikaner i Sydafrika och de tidigare High Commission Territories (Botswana, Swaziland och Lesotho) och resten till andra delar av Afrika. Den israeliska handels och industriministern general Haim Bar Lev, var närvarande vid presskonferensen."

Utvecklingen av sportsliga och kulturella band mellan de bägge länderna under samma period hade också en politisk underton i ljuset av det omfattande internationella stöd, som FNs uppmaning till bojkott av apartheid hade vunnit både hos regeringar och på andra nivåer. Resultatet blev att Sydafrika fann det allt svårare att finna underhållare av internationell klass, som ville turnera i Sydafrika, och deltagare i idrottstävlingar av internationell klass. Karman Israeli Singers och komikern Shimon Dzigan besökte Sydafrika 1968.32 Två ledande musiker från Israeli Philharmonic Orchestra spelade i Johannesburg 1970.33 Idrottsutbytet innefattade bl. a. besök av ett israeliskt judolag i Sydafrika (1971) det första judolandslaget som åkte till Sydafrika; det ledande israeliska basketboll laget Maccabi Tel Aviv som 1971 spelade mot helvita lag; två friidrottare som deltog i "flerrasiga" tävlingar i Kapstaden 19713'; ett kvinnligt tennislag som deltog i Federation Tennis Cup 197235; ett besök av 120 sydafrikaner i Israel för att bevista Maccabiahspelen som hölls för att fira den israeliska statens 25 årsjubileum 1973.36

Politiska och diplomatiska förbindelser på en mer formell nivå utvecklades snart ur handelsförbindelserna som följde på kriget 1967. En av South

31

Africa Foundations "Man to Man" kommittés första åtgärder var att arrangera ett möte mellan P. W. Botha, Sydafrikas nuvarande premiärminister, och Shimon Peres, dåvarande generalsekreterare i Israels Arbetarparti och senare liksom Botha försvarsminister. 37 1968 utsågs ett israeliskt handelsombud i Sydafrika ,38 och 1969 utnämndes Michael Michael till chargé d'affairs med personlig ställning som ambassadör .39 1972 öppnade Sydafrika sin första diplomatiska beskickning i Tel Aviv .4°

Fast de två beskickningarna inte uppnådde full status som ambassad förrän 1974, förstärktes förbindelserna under hela perioden genom formella och informella besök av de två ländernas politiska ledare. Gideon Hausner, Knesset ledamot för det oberoende liberala partiet, och general Uzi Narkiss besökte Sydafrika 1968, den senare som gäst hos Zionist Federation."

1969 besökte den tidigare israeliske premiärministern Ben Gurion och den tidigare underrättelsechefen Chaim Herzog Sydafrika. Ben Gurion träffade premiärminister Vorster, beledsagad av överste Joseph Golan, som just hade lämnat den israeliska armen för att bli militärattaché i Frankrike. 42 Samma år anlände general Aharon Doron som gäst hos Zionist Federation. Även om han vid den tidpunkten var vicerektor vid Tel Avivs universitet, så hade han varit befälhavare för Tel Avivs civilförsvar under junikriget.°' 1970 besökte befälhavaren för den kvinnliga armskåren, överste Otella Levy, Sydafrika tillsammans med Tamar Eshel, ansvarig för staden Jerusalems utlandskontakter.°° Även brigadchef Dan Laner kom på besök.°5 Till och med efte det israeliska erbjudandet om "humanitär" hjälp till den afrikanska enhetsorganisationens (OAU) befrielsekommitté, vilket utlöste arga protester från Sydafrika, fortsatte dessa besök. Jerusalems viceborgmästare besökte Sydafrika i juni 1971, liksom den biträdande statssekreteraren i det israeliska utrikesdepartementet bägge för att söka insamla pengar.°6 Eliezer Shostak anlände för att starta en sydafrikansk gren av sitt Israelisksydafrikanska Vänskapsförbund, och Menachem Begin förde samtal med premiärminister Vorster." 1971 kom vicetalmannen i den sydafrikanska senaten och två parlamentsledamöter, en från Nationalistpartiet och en från det vita oppositionspartiet, United Party, på svarsvisit till Israel, och 1972 for Stephanus Botha, Sydafrikas minister för vatten och skogsfrågor, till Israel för att studera vattenbesparande åtgärder .'e Esther Herlitz, Israels tidigare ambassadör i Danmark, besökte Sydafrika samma år på inbjudan av Women's Zionist Council.°9 1973 kom den israeliske vice kommunikationsministern, också inbjuden av det judiska samfundet.s° En £d. israelisk ambassadör i USA, överrabbin Shlomo Goren, mötte försvarschefen bl.a. dåvarande försvarsminister P. W. Botha, befälhavaren för Sydafrikas väpnade styrkor, amiral H. H. Biermann, och statspresident J. J. Fouche.5' Den sydafrikanske inrikesministern, Connie Mulder känd för den senare "Muldergate" affären for till Israel samma år på ett "privat besök", där han fick möjlighet att träffa både utrikesminister Abba Eban och sin kollega, Yosef Bing. 52 Informationsministern, Dr. Eschel Rhoodie, senare fallen i onåd i samband med "Muldergate" skandalen, besökte också Israel, liksom Johannesburgs borgmästare och en 15 mans bostadsdelegation, som leddes av chefen för den nationella byggforskningsenheten i det sydafrikanska rådet för naturvetenskaplig och industriell forskning. 53

32

Att strategiska, säkerhetsmässiga och militära intressen var av en avgörande betydelse för alliansen blev alltmer uppenbart under perioden efter 1967. Den nuvarande premiärministern P. W. Botha, vid den tiden försvarsminister, varnade i april 1968 Zambia för att stödja "terroristräder" mot sydafrika och gjorde en liknelse med Israels vedergällningsräder mot palestinsk gerilla. 54 Den israeliska flygvapenchefen, general Mordechai Hod, har redan talat inför den sydafrikanska krigshögskolan om militära synpunkter på kriget.55, och krafter i Israel till förmån för att trots FNs vapenembargo mot Sydafrika blev mer uttalade. Brigadchef Haim Herzog, tidigare försvarschef, frågade offentligt varför Israel skulle frukta att förlora stöd bland afrikanska stater medan Frankrike fortsatte att förse Pretoria med stridsvagnar och flygplan utan att förlora sitt inflytande i det svarta Afrika.ss Samtidigt erbjöd IAT, som redan hade sålt sitt affärsjetplan i Sydafrika, sitt nya flygplan Arava. Detta var avsett för många ändamål, hade kort startoch landningssträcka och sades vara idealiskt för militära operationer mot uppror.57

Den centrala roll som militärpersonal spelade i besöksutbytet mellan de bägge länderna allt från mötet mellan de två försvarsministrarna 1968, antyder förvisso att strategiska intressen hade överhanden i båda regeringarnas överväganden.

Det var emellertid först i början av 1970 som de första klara pressuppgifterna om en vapenhandel mellan Israel och Sydafrika dök upp, och den första handlade om export från Sydafrika till Israel: det rapporterades att Sydafrika skulle exportera till Israel 65 tons stridsvagnar, utformade efter den brittiska Chieftainn och bestyckade med grova kanoner.s8 Senare samma år uppgavs den israeliska firman Tadiran, som delvis ägs av försvarsdepartementet och vars försäljning till 40 procent gick till militären, förhandla med en sydafrikansk firma, C. F. Fuchs Ltd., om att låta Fuchs licenstillverka dess synnerligen sofistikerade elektroniska utrustning. 59 En annan pressrapport påstod att israelerna hade erhållit (genom spioneri) blåkopior av det franska jetplanet Mirage, som redan levererats till det sydafrikanska flygvapnet från Frankrike, men som inte Israel kunnat köpa, och gjort dem tillgängliga för Sydafrika. Vidare påstods att en sydafrikansk delegation faktiskt hade flugit till Israel under junikriget för att studera "blixtattackernas" vapen och taktik.s° I maj 1971 erbjöd sig Israel att sälja flygplan till Sydafrika för att ersätta tre plan urflygvapnet som hade kraschat på Table Mountain.6 Det avslöjades också, att ett grekiskt lastfartyg i Durbans hamn hade fört en last med högexplosiva sprängämnen från Eilat.62

Ett hemligt besök år 1973 i Israel av general Hendrik van der Bergh, chef för Sydafrikas byrå för statssäkerhet (BOSS) ett besök som avslöjades först mycket senare innebar ytterligare ett område där samarbete kunde bli möjligt den inre säkerheten. 63

 

Oktoberkriget 1973 och tiden därefter

Sydafrika var återigen formellt neutralt under "Yom Kippur" kriget 1973, fastän försvarsminister P. W. Botha lovade att "med de resurser vi har och utan att förklara krig" skulle hans regering finna vägar att hjälpa till.fi° An en gång for frivilliga till Israel, och finansdepartementet lättade på alla valu-

33

takontroller för att tillåta kapitalöverföring till Israel.bs Emellertid antydde några rapporter, att de två ländernas ömsesidiga engagemang sträckte sig mycket längre vid den tiden: att Sydafrika sände Mirage plan för att hjälpa Israel och att ett av dem faktiskt sköts ner av Egypten.ss Zambias president Kaunda framförde senare anklagelsen att dessa plan hade sänts för att ge sydafrikanska piloter stridserfarenhet "för framtida krig" mot afrikanska motståndare och att Israel dessutom senare sänt en generalmajor för att träna sydafrikanska stridskrafter att bekämpa uppror.fi' Vad sanningen än är bakom dessa rapporter, lär premiärminister Vorster helt öppet ha sagt, att om Israel förlorade kriget, skulle dess nederlag få allvarliga konsekvenser för republiken, och att det var viktigt för Sydafrika att i detalj studera situationen i Mellanöstern. 68

Kriget 1973 utgjorde en förstärkning av den israelisk sydafrikanska alliansen i än högre utsträckning än vad t.o.m. junikriget gjorde. Under de följande tre åren, som skulle komma att kulminera i Vorsters besök i Israel 1976 och undertecknandet av en rad avtal med bred innebörd, nåddes beslutet att upphöja bägge legationerna till ambassadnivå.s9 Israels röstning i FN om apartheid ändrades radikalt från ett fördömande av apartheid till att lägga ned sin röst eller att vara frånvarande vid omröstningarna .'° Ministerbesök på hög nivå fortsatte. Moshe Dayan besökte Sydafrika 1974, denna gång inte som gäst hos någon sionistorganisation utan hos South Africa Foundation." Sydafrikas inrikesminister Connie Mulder besökte Israel två gånger, i juni 1975 och mars 1976, och mötte Israels premiär och utrikesminister för att, som det senare visade sig, förbereda Vorsters besök.72

Den mest slående utvecklingen skedde emellertid på området för militärt samarbete, då graden av de båda ländernas förbindelser började framträda i pressen. 1975 rapporterades det, att högre israeliska officerare regelbundet hade besökt Sydafrika för att föreläsa för sydafrikanska officerare om metoder för upprorsbekämpning, och att Sydafrika drog nytta av Israels erfarenheter av tillverkning av militär elektronik.'3 Ungefär samtidigt hänvisade andra rapporter till sex raketbestyckade båtar, som byggdes i Sydafrika och som kanske skulle utrustas med den israelisk tillverkade Gabrielmissilen. Dessa rapporter förnekades i Israel'", men det är nu känt, att rapporterna syftade på de sex snabba krigsfartygen Reshef, som är utrustade med Gabriel missilen och nu finns i den sydafrikanska flottans ägo. Mycket av informationen om militärt samarbete under den här tiden avslöjades först mycket senare (se avsnittet om militärt samarbete efter 1976), men det är nu uppenbart att detta var en nyckelperiod i alliansens utveckling och i Israels roll som en kanal, genom vilken Sydafrikas apartheidregim kunde erhålla några av de vapen och den kunskap, som det internationella samfundet hade beslutat att förvägra den.

Det var också under den här tiden som Israel för första gången tycks ha uppfattats av sydafrikanska exportörer som en möjlig bakväg in i EG .'5 Således planerades ett antal israelisk sydafrikanska samarbetsprojekt. En plan att framställa kemikalier och konstgödsel dels i East London i Kap provinsen dels i Israel för reexport omfattade Koor Industries och den sydafrikanska firman Sentrachem. Ett annat projekt utvecklades av israeliska och sydafrikanska bolag för att bygga ett område med tankar för att lagra olja i Israel.76

34

I vilket fall ökade handeln snabbt mellan de bägge länderna efter oktoberkriget liksom efter junikriget. Sydafrikas import från Israel mer än Bubblades mellan 1973 och 1974, och dess export ökade samtidigt mycket." I april 1976 betecknade det israeliska handelsdepartementet officiellt Sydafrika som "ett prioriterat exportmål".78

 

Vorsters besök och avtalen 1976

I april 1976 tillbringade Vorster fyra dagar i Israel i sällskap av utrikesminister Hilgard Muller och statssekreteraren i utrikesdepartementet, Brand Fourie. Han mötte Israels president, premiärminister, försvarsminister och andra höga tjänstemän. Han uppgavs vara den förste utländske premiärminister, som tilläts göra en tur i de strategiska områdena i södra Sinai.'9 Vid en presskonferens i Jerusalem den 12 april tillkännagav han, att man undertecknat en israelisk sydafrikansk överenskommelse enligt vilken de två regeringarna skulle bilda en gemensam ministerkommitté, som skulle mötas minst en gång om året för att se över ekonomiskt samarbete, speciellt investeringar, handel, vetenskapligt och industriellt samarbete samt ett utnyttjande av sydafrikanska råvaror och israelisk arbetskraft i gemensamma projekt. Det förhållandet, att de sydafrikanska representanterna förväntades inkludera försvars , finans och ekonomiministrarna, antydde att samarbetet i själva verket skulle komma att sträcka sig långt utöver gränserna för "ekonomiskt samarbete".8°

1976 års avtal kom att markera ett nytt uppsving i förbindelserna mellan de bägge länderna, vars betydelse framhölls av Rand Daily Mail, eftersom det hade "vunnit en offentlig vän åt Sydafrika, en erkänd allierad, vid en tid då detta land står mot ett alltmer aggressivt svart Afrika".81

 

Militärt samarbete efter 1976

Fastän bägge regeringarna förnekade, att militärt samarbete hade inkluderats i 1976 års avtal, bekräftade de att Sydafrikas försvarsminister skulle bli en medlem i den gemensamma ministerkommittén och att Vorster hade tillåtits göra en rundresa i Israels strategiska områden däribland marinbasen vid Sharm el Sheikh där han gick ombord på ett israeliskbyggt, snabbgående Reshef krigsfartyg utrustat med sjö till sjö raketer av Gabriel typ, liksom flygplansfabriken där Kfir jaktplanen tillverkades alliansens avgörande militära och strategiska syfte. Detta förlänade också verklighet åt de pressrapporter som, trots att de officiellt förnekades, upprepade gånger påstått, att Israel erbjöd taktiska Kfir plan åt Sydafrika, att Sydafrika licenstillverkade krigsfartyg av Reshef typ och att Israel utrustade dem med Gabriel raketer .82

Bägge regeringarnas ovilja att kommentera ryktena om ett avtal att Israel skulle importera en miljon ton kol från Sydafrika varje år från 1979 för att minska sitt oljeberoendes' rykten som senare bekräftades (se nedan) förstärkte intrycket av den grundläggande strategiska betydelsen i talet om utbyte av "sydafrikanska råvaror mot israelisk arbetskraft" (teknologi?)

Senare rapporter tydde på att ett annat inslag i samarbetet skulle bli utbytet av israeliska vapen och expertis mot sydafrikanskt uran, vilket därige-

35

nom skulle kunna öppna vägen för nukleärt samarbete."'

Strax efter Vorsters besök kom de första pressuppgifterna, som anspelade på en israelisk medverkan i Sydafrikas aggression mot republiken Angola. Israeliska officerare sades vara "djupt inblandade" i den sydafrikanska armens planering av fälttåget. General R. H. D. Rogers i den sydafrikanska krigsmakten sägs ha påstått, att ett skäl till varför de sydafrikanska förlusterna hade varit så små var att man använt israeliska metoder för evakuering och behandling av skador i frontlinjen.85

Detta mönster, som grundlagts 1976, med utbyte av israeliska vapen och kunskap mot strategiska sydafrikanska råvaror, vilket kom till uttryck inom tre viktigare områden handel med konventionella vapen, nukleärt samarbete och delandet av israeliska erfarenheter av snabba fältslag har gällt för tillväxten i det israelisk sydafrikanska militära samarbetet under de följande åren. Trots en extrem hemlighetsfullhet på bägge sidor och upprepade förnekanden av israeliska representanter i FN, att Israel skulle ha brutit mot vapenembargot ,86 liksom Israels uttalanden den 7 december 1977, 3 april 1978 och 14 september 1979, att man skulle rätta sig efter embargot, har det blivit tydligt, att Israel har blivit Sydafrikas främsta källa för utländska vapen och av avgörande betydelse för utvecklingen av dess strategi för gerillabekämpning. Enligt den årliga rapporten från Institute of Strategic Studies i London hade den sydafrikanska flottan år 1980 sex snabba krigsskepp av typ Minister (Reshef) med sjö till sjö raketer av Gabriel typ samt ytterligare sex beställda. Vidare hade man sex Dvora båtar (israeliska Dabur kustbevakningsfartyg) också de försedda med Gabrielraketer. Dessa båtar beskrivs som "byggda efter utländska ritningar" och med "importerade motorer och bestyckning". Det franska attackflygplanet Mirage, som 1980 utgjorde 72 av de 88 flygplan som stod til